Jag vill möta- diktanalys

Jag vill möta...

Vi har läst och analyserat Karin Boyes dikt ”Jag vill möta”. Från början fick vi inte reda på vad dikten hade för titel vilket medför att vi skulle komma på en egen som passade ihop med den vi hade läst. Då enades vi om titeln ”Att möta”, vilket var väldigt nära den primära titeln. Till en början var dikten ganska svår och tolka, men efter att ha läst den flera gånger insåg man att denna dikten var ganska allmän.

Vår uppfattning av dikten var att den var någorlunda personlig, och att den då var riktad mot människans psykiska hälsa. Vi alla människor har något som vi vill möta trots att det kan vara svårt och påfrestande. I dikten får man intrycket av att personen har insett att man förr eller senare måste ta itu med sina problem annars blir man aldrig av med dem. Detta är något ingen kan undvika, vi alla har våra psykiska problem. Som vi har förstått det, så vill man ta tag i sina problem utan några hjälpmedel. Man vill möta livets bakslag alldeles själv, vilket vi då tror att man vill bevisa hur stark man är både psykiskt och fysiskt. Dikten har samband med det allmänmänskliga förhållandet, eftersom någon gång i livet genomgår vi alla svåra stunder där vi måste ta oss samman och ta tag i vårt liv. Livet är som en berg och dalbana, som går upp och ner hela tiden.

Man kan även tolka det som att den handlar om något som vi alla har någon gång upplevt, det att förändras till något som man inte vill vara.

“ Rustad, rak och pansarsluten.

gick jag fram --

men av skräck var brynjan gjuten

och av skam.”

I citatet ovan så kan man tänka sig att det handlar om något så vanligt som om hur vi förändras utav samhället och deras normer och att man försöker behålla sin personlighet även fast man kommer få motgångar.

Dikten börjar med ganska depressiva tankar men desto närmare mot slutet man kommer, desto mer kan man märka en vis övergång då det talas om “ Jag har sett de torra frön gro till slut” vilket ger hopp. Hon nämner även att torra frön kan gro till slut, något som man kan se som en slags metafor för att faktiskt vara helt sårbar, men ändå lyckas.